Har tänkt en hel del, alltså det här med att flörta på nätet?? Vart går gränsen?
Hur ska den andre personen tolka det man säger.. Visst man känner sig själv, men
man kan ju såra andra personer genom att flörta, och i deras tro att det ska
leda till något! Man kan ju aldrig veta vem som finns bakom den andre
dataskärmen... Så lurad man kan bli på känslor egentligen.. Alla dessa påhopp vi
tjejer kan få på dessa sajter.. En del värre än andra.. eftersom jag finns med
på två sajter så vet jag vad jag talar om som kvinna. Ett exempel: Jag fick ett
inlägg... detta är kopierat därifrån:
"oo vad du är söt. Jag är 43 år gammal men det gör väll inget eller hur. Jag är
gift med och har 2 döttrar på 15 år gamla. Pusssss"
Alltså vad säger man?? Gift och har barn.. I hans press står det mkt hemligt om han, men va fan.. denna personen riskerar ett äktenskap och en hel familj.. kan man vara lycklig då? Om man är tvungen att ut o leta hemliga träffar som det står i hans press.. Ja detta var bara ett exempel, jag funderar starkt på att bli sajtforskare.. *ASG* Gå med i alla sajter som jag kan finna, kartlägga dem och betygsätta dem.. Man önskar att man hade en massa tid för att kunna göra detta! Kanske någon tidning skulle vilja ta sig an mig och anställa mig till det.. eller om man kunde frilansa om just det ämnet..
haha, det vore verkligen något! Jag skulle kunna skriva ner en massa om det... Visst jag gillar att sitta på en trevlig sajt, och visst det är kul att få komplimanger, men inte på detta viset.. det ska komma direkt från hjärtat. Som jag skrev innan visst är det kul att få komplimanger, men ärligt talat så hade man kunnat sett ut som f*n själv och ändå fått dessa erbjudanden... *S* Kan man bli kär på nätet? Hitta den rätta.. den frågan trodde jag inte på innan, men nu vet jag att man kan det.. Det är ju ingen större skillnad på att skapa känslor på nätet som genom kontaktannonser som man gjorde förr... Men vad jag tror inte fungerar det är när man "desperat" letar efter kärleken.. på det sättet så kan man aldrig finna den... Då det enbart slutar i kaos enligt min uppfattning! Kanske en del som fattar tycke för varandra på nätet har för bråttom att träffas osv.. jag tror nog att den här pirrigheten måste finnas ett tag för att man ska kunna längta till varandra! För att kunna ha något att bygga på förutom mer än just bara känslor.. för en vacker dag så kommer vardagen oavsett hur kär man är, det är då man ska ha dessa "pirriga" minnena kvar.
Det här med otrohet? För mig är det något som jag avskyr.. efter att ha sett nära vänner till mig som har blivit utsatta på ett riktigt förnedrande sätt... samt att jag själv har blivit det... (för många år sedan) hur är folk ”funtade” rent ut sagt?? så av ilska skriver jag ner dessa rader.... Finns inte en chans att ett förhållande kan hålla efter en otrohet. Tänker den otrogne på sin partner? Hur MKT det verkligen sårar? Hur ska hon/han tänka.. vetskapen att sin egen pojkvän/flickvän har sökt sig till någon annan.. hur länge? kanske hela tiden... Eller tänkte han/hon något på den utsatte personen.
Hur ska man vara säker på att få ett bra förhållande? Kan man vara säker? Det
kan man nog aldrig vara...
Det viktiga är att kunna bygga upp en relation där lycka och förälskelse
återkommer, lyser upp vardagen och avlöser vardagsslit, trötthet och gnällighet.
För vardag blir det, även med ”Den Rätta”. Vi verkar tro att bara för att alla
filmer slutar med kärlek som är enkel, självklar och vacker skall det alltid
vara så. Kärleken kan bestå.. men det gäller att jobba hårt för den.. Att låta
kärleken övervinna vardagens stillsamma gråhet eller tillfälliga svarta svackor
är en konst och det kräver ansträngningar, från bådas sidor. Anpassning,
tolerans, ödmjukhet, viss ärlighet och bevarad integritet är egenskaper som
hjälper en på vägen. Orealistiska förhoppningar om sin partners inbillade
perfektion eller livets berg och dalbana försvårar relationens överlevnad.
Besvikelse, över att verkligheten stämmer illa överens med drömbilden av det
perfekta förhållandet, föder drömmen om något bättre. Ja, varför är en
människa... ”otrogen”? Givetvis så finns det många orsaker till otrohet. Frågan
är om orsakerna verkligen är försvarbara??
De vanligaste är:
Att man har en dålig relation. (Då är man mer öppen och mottaglig för
uppvaktning) En önskan om att bli bekräftad, att man fortfarande är att räkna
med. Spänning och erövring. Hämnd.
Mitt svar är att det man inte får hemma, det söker man någon annanstans. Så enkelt kan det vara. Och då talar jag inte främst om sexuell tillfredsställelse (även om det kan vara viktigt nog), utan om det faktum att en kärleksaffär kan vara just det en människa kan behöva för att känna sig sedd, åtrådd och attraktiv om man har en relation där detta i för hög grad saknas. Det kan vara så att det har gått slentrian i ett förhållande, och den ena i relationen har ett starkare behov av att känna starka kärlekskänslor, eller en starkare sexuell pirrande känsla, eller större behov av uppskattning och uppmärksamhet än vad partnern har vare sig lust eller förmåga att prestera. En otrohetssituation kan utlösa en skilsmässa, men är sällan den verkliga orsaken till den. Den verkliga orsaken till skilsmässan är oftast den verkliga orsaken till otrohet också.
Sen finns det två utvägar. Antingen gör man något åt de missförhållanden man finner, om man tycker att relationen är värd att rädda eller så går man skilda vägar... Men kan man vara förlåtande? Det är frågan det... Det var mina tankar om det hela..
Skrivet under 2003
[kommer du från en sökmotor ? Var god och klicka
HÄR!]