Medeltiden var en tid då man i sina diktningar och historier fantiserade ganska fritt, Att en historia från medeltiden ursprungligen kommer från en verklig händelse betyder inte att personerna skildras korrekt i historian.. Tvärtom så ville man ofta måla upp hjältebilder och skapa idoler.. Alla har väl någon gång hört sagan om den tappre och ädla riddaren som dödar draken och får prinsessan och halva kungariket som belöning? Sådana historier är typiska för hur människor skildras i den tidens litteratur... Ett nyckelord här är Mannen.... Det är Mannen som är i centrum för händelserna, och det är Mannen som har makten att påverka sagans gång.... Kvinnan, om hon finns med alls?? står maktlös och tittar på, och är så späd och svag att hennes handleder skulle knäckas om om hon försökte sig på att lyfta ett svärd.... Men det finns undantag.... Jeanne d’Arc släppte loss riktigt ordentligt i Frankrike, och inte många kommer idag och påstår att hon inte fanns.... Men så är hon ju inget fantasifoster heller... Nej, i litteraturen existerar två sorters kvinnor... den vackra, späda jungfrun, som i bästa fall kan påverka saker och ting om hon är dotter till kungen eller har kontakter genom högt uppsatta män, och så finns det den fula, misslyckade häxan vars djävulska planer alltid stoppas av den Stora Starka Riddaren.... Med män fungerar det på ungefär samma sätt..
Det finns starka, vackra riddare och så finns det ömkliga tjuvar och annat svagt folk. Men notera att det hos kvinnorna ses som fint att vara svag medan det hos männen ses som en allvarlig karaktärsbrist. En sak som ändå jämställer män och kvinnor i den medeltida litteraturen är utseende... En god man eller kvinna är vacker och beundras för sin skönhet... En ond man eller kvinna är ful som stryk, sådär så att man undrar om Gud var extra vredgad den dagen då den personen föddes... Vill man göra den onda människan ännu mer patetisk så kan man som historieberättare lägga till en extra puckel på ryggen eller vårta på näsan.... I den världen som jag talar om kan man glömma bort uttrycket ”man ska inte döma hunden efter håren”. Ja, utom i ett fall. Lite då och då dyker det upp riddare som till en början verkar vara trevliga och ädla, men som sedan av en eller annan anledning går över till ”The Dark Side”. Men dessa riddare visar för det mesta något litet tecken på att de inte är ädla, modiga och Gudsfruktande. Och det är ju bra, för då står den vackra riddaren som historien kretsar kring ut ännu mer, och han blir ännu mer ädel, vacker och modig. På gott och på ont så måste jag nog ändå påstå att den här litteraturen har påverkat oss. Mycket.... För om man tänker efter så kan man nog hålla med om att en riddares ideal fortfarande är ideal... Eller?
I vårt samhälle är det bra att vara stark, både mentalt och fysiskt, och att ha ett gott rykte är viktigt, annars mår man sällan bra.... Kanske kan det tyckas att religiös övertygelse är förlegat, och kanske skulle man rynka på näsan när jag säger att det spelar roll när du ska bedöma en person. Men sanningen att säga så ser man antagligen med vänligare ögon på en person med vårdat utseende och kors runt halsen än på skattaren med dreadlocks.... För att det där med att gå ut bland människor och bekräfta sin övertygelse tyder ju dels på att man är stark som står för det man tror på, men sedan har väl de flesta den där bilden av den snälla, kristna personen vars största nöje är att läsa Bibeln inpräntat i minnet.
Sedan har vi det gamla vanliga ämnet, det där med könsrollerna.... För allvarligt talat, kan du se någon skillnad mellan kvinnan på medeltiden och kvinnan nu? Det är fortfarande fint för en kvinna att vara svag, muskler på tjejer är INTE vackert, och framför allt så är kvinnan fortfarande underordnad mannen... Mycket har förändrats till det bättre, men fortfarande kan man se det enligt mig helt idiotiska idealet.... Kvinnan ska stå vid spisen och föda barn, och hennes existens berättigas av att hon har en man att glädja. Kom med hur många motargument som helst, visst har kvinnor det bättre nu än då, men på ett eller annat sätt har vi alla fått växa upp med bilden av prinsessan på våra näthinnor.
Fast jag ska inte komma här och påstå att det bara är synd om kvinnor.... Det är synd om männen med.... En man i den medeltida litteraturen skulle vara ståtlig och vacker, hålla fast vid sina principer och få sig den vackraste kvinnan... Hur lätt är det på en skala? De var ju perfekta! Precis som kvinnor inte kan leva upp till alla kraven som ställs på dem så kan ju inte männen heller det... Att vara både smart och snygg är en kombination som bara de lyckliga få lever upp till. Äsch.. nu har jag väl pratat för mycket om hur viktigt det är att vara vacker, både på medeltiden och nu, men vad som är vackert i de båda fallen skiljer sig ju kraftigt åt... I våra dagar anses det som vackert för kvinnor att vara smala som synålar, det tyder på disciplin men på medeltiden var det hellre att föredra en kvinna med lite hull och breda höfter. Breda höfter leder till lätta barnafödslar, vilket leder till fler tappra små riddare. Män däremot, de ska fortfarande vara ståtliga och muskulösa.
Skrivet under 2003
[kommer du från en sökmotor ? Var god och klicka HÄR!]