Det som händer nu tar inte lång tid alls. Jag sitter vid köksbordet och dricker en kopp kaffe. Ute faller ett regn. Det är ett glittrande duggregn, lugnt och stilla som mitt liv just nu. Det är så jag vill ha det. Där andra stressar, söker upplevelser och förändring, där tar jag det lugnt. Men min tankevärld är långt ifrån långsam och det är där jag befinner mig just nu. I en verklighet. Jag tänker. Tusentals impulser föds, förenas och förgrenas i min hjärna. Men det som händer i vår verklighet tar inte lång tid alls. Jag tänker på vintern. På hur snön kommer att falla, bädda in hela min värld i ett värmande vitt lager. Tänker på den hänsynslösa kölden som kommer att ge rimfrost på portens insida, orsaka motorstopp på bilen, och göra istappar av håret när jag går ut med nyduschat hår. Tänker att kölden nog är så fascinerande bara för att jag aldrig kan vänja sig vid den. Kan inte kontrollera kylan och därför fångar den intresset. Kaffet är fortfarande varmt..
Så kommer tanken som kommer att stämpla mig som feminist. Det är inte hela sanningen. Men tänker ändå på hur underligt det är att män är normen för det mesta. Att en man är mer neutral, enkel att acceptera, medan det kvinnliga alltid blir känsloladdat och värt att poängteras. Jag förstår det inte, att en streckfigur eller ett sagodjur automatiskt är manligt om inte annat påpekas. Att man förutsätter att en kvinnlig politiker mest ser till kvinnofrågorna, samtidigt som man tror att en manlig sådan ser till allas bästa. Att man hela tiden måste uppmärksamma att en kvinna är en kvinna och inte en bara en person, som vilken man som helst. Könet har ju trots allt bara betydelse i en enda situation.
Nu tänker du kanske att jag har tagit på sig feministglasögonen och ser en skev bild av verkligheten. Men nej, några sådana glasögon har jag aldrig haft, då har jag däremot tagit av mig skygglapparna. Och önskar nog att fler kunde göra detsamma. Men som sagt, jag dricker mitt kaffe och nu är koppen halvt urdrucken. Halvfull eller halvtom är den klassiska frågan i en situation som denna. Också detta funderar den jag över. Halvfull, javisst, man ska tänka positivt. Men koppen är ju faktiskt halvtom på samma gång och i det här fallet är det ju faktiskt tomheten som är målet. Till sist konstaterar jag att koppen innehåller en viss mängd kaffe, varken mer eller mindre.
Nöjd med sitt utlåtande tar jag ännu en klunk och betraktar småleende regnet utanför. Ur huset kommer en man som verkar ha bråttom. jag känner igen honom, han bor en trappa upp i det huset, de brukar nicka åt varandra när de möts. Undrande: vad han tänker på, vad han skyndar till. Kanske en flickvän väntar på en fika, ett biobesök, ett samlag. Vilket fult ord egentligen. Tänker på sitt modersmål, tankens språk. Där heter samlag könens liv, så oändligt mer talande. Så äkta. Den orgasm som kanske uppnås kallas full njutning och den person som är förälskad är helt enkelt kärleksfångad.
Önskar att man fick vara med och skapa orden i det här språket. Att få namnge saker, känslor och begrepp. Varför säga freestyle när man kan säga fickmusik? Varför ska man surfa på Internet när man kan klättra i världsnätet? Och billiga varor kan lika gärna kallas odyra. Den här kaffetransportören köpte jag faktiskt odyrt på Konsum, säger jag för mig själv och lyfter koppen högt som för att skåla. Det är klart, kaffetransportör blir lite omständligt att säga, men det var det enda ersättningsord som dök upp i mina tankar just nu. Över en kopp kaffe är det trots allt inte bara genomtänkta tankar som får komma till tals. Nu slukas jag upp av mer krävande funderingar. Alla dessa möten, tänker jag, dessa slumpartade möten som varar ett ögonblick men påverkar i all evighet. De ynkligt kortvariga sekunder som plötsligt kastar om hela tillvaron för oss. Som Big Bang, som en lyckad anställningsintervju, en olyckshändelse, ett ögonkast mellan två personer på krogen. Slumpen som gör att jag springer rakt i armarna på grannen när jag är på semester i en annan världsdel.
Finns det något som styr allt detta? Underligt är det i alla fall att jag hamnat just här, tänker jag. Hur gick det till egentligen? Jag försöker minnas. Är det en rad slumpmässiga möten, eller kollisioner, som knuffat mig hit. Gett mig det här livet att leva. Eller, tänker jag tveksamt, har jag själv…framkallat det..
Kaffekoppen är urdrucken. Jag reser mig upp för att diska undan.
Det kommer inte heller att ta lång tid. Inte lång tid alls.
Skrivet under år 2002
[kommer du från en sökmotor ? Var god och klicka HÄR!]