När jag var 27 år dog min unga syster. Som vi alla gör eller senare, med
ofullständiga förklaringar om varför och vart??
Det är ont om minnen och kanske är det bara jag som mixtrat med bilderna... Att
förlora någon närstående känns och man medvetet förtränger många minnen.. Ja,
kanske är det bara jag som har gjort dem än mer gulnat åldrade än de egentligen
är. Men 8 år är 8 år sedan.. hur jag än vänder och vrider på det. För något som
skapades under barndomen är det en evighet. Det jag spelar upp inför mig själv,
sena nätter försvinner med tiden och ersätts med det som måste levas här och nu.
Livet stannar inte upp. Jorden fortsätter snurra hur ont det än gör.
Naturligtvis lyckas jag inte lura mig och någonstans vet jag också sanningen. Djupt under ytan svävar skiten som grodde till mina sämsta sidor, tydligt och stjärnklart, vilket jag säger med fullständig vetskap om det egna ansvaret. Så ja. Om jag gräver hittar jag tillbaka.
Det var en dag, då för 8 år sedan. När jag svarade telefonen och fick beskedet att min syster hade dött.. världen sögs bort i en virvelstorm, som om någon stod med en atomdriven jättedammsugare i andra ändan, och jag visste… Orden som uttalades var bara en bekräftelse på det jag redan känt i luften runt omkring mig de senaste veckorna. Hon dog i sitt hem på Nya Zeeland.. Dödsorsaken: Supit ihjäl sig… Min prognos… tårar. Jag minns varenda jävla känsla.
Den dagen dog något i mitt hjärta...
Tårar och cigarettrök i mina lungor…
Ibland trodde jag inte på att det var sant. Hittade på egna historier och
förtrollade sanningen och såg henne levandes i mina tankar. Ett bra tag senare
kom askan… min syster låg i en urna.. kommer då på att hon har sagt en gång i
tiden att ”den dagen jag dör vill jag brännas.. ingen mask ska ha mig som
föda”.. kan se henne framför mig när hon talar om detta för mig.. jag instämmer
med henne och säger detsamma att jag heller inte vill bli någon maskföda…
Minnen dyker upp, men kan fortfarande inte komma ihåg vem som ringde och meddelade mig att Susanne min syster dog… Kanske inte något som är viktigt idag, hon är ju ändå död… minnet har jag kvar och lever på det… Jag vet att du känner att jag tänker på dig, vet att du o jag hade samma tankar om livet och efter detta liv, jag kan känna din närvaro… För inget kan skilja oss åt inte ens döden…
Skrivet under 2001
[kommer du från en sökmotor ? Var god och klicka HÄR!]